Ingenting är omöjligt.

Så tycks hon tänka, Bitte, MS-sjuk och förlamad från nacken och neråt, som varje dag ger sig själv nya utmaningar. Nu har hon fått i uppdrag att skriva frågor till Ring så spelar vi. Och hon gör det med munnen.

Det låg två skivor i potten när frågan kom. Rubriken löd ”Högre vurpa”, och följdes av själva frågan: ”Landet Burkina Faso hade fram till 1984 ett annat namn. Vilket?”
Bitte ser nöjd ut när hon berättar att lyssnaren som fick hennes premiärfråga i Ring så spelar vi gick bet.
- Man vill ju inte att det ska vara för enkelt.

Det var i början av året som hon hörde att Ring så spelar vi behövde nya frågemakare. Hon skickade in sex frågor och en fredag i februari ringde telefonen. I andra änden fanns programledaren, som ville beställa ytterligare 20 frågor.
- Hon förstod varför jag hade så kluriga rubriker till mina frågor när jag berättade att jag brukar konstruera korsord, säger Bitte.


© Foto Helene Svensson Eternal Pictures

Genom att ömsom blåsa, ömsom suga på permobilens joystick kan Bitte både skriva och klicka med datormusen. Förutom att konstruera korsord och kluriga frågor spelar hon gärna nätpoker och andra onlinespel. ”Och det gör jag med fullt friska människor. Jag är snabbare vid datorn än min man".

Trilskande vänsterben
Hon var 28 år när hennes vänsterben började trilskas. Efter längre promenader släpade det efter, ville inte hänga med. Till en början tog hon det inte så allvarligt, tänkte att det var något övergående. Men då det hela fortsatte sökte hon läkare. Ett år av hårda prövningar tog vid. Bitte fick genomgå den ena undersökningen efter den andra, i jakt på orsaken till problemen.
- En gång frågade en läkare vad jag absolut inte ville att det skulle vara. ”MS” svarade jag.
Ändå, berättar hon, var det en lättnad när hon till slut fick klarlagt att det var just det hon led av.

- Det var skönt att få en diagnos. Att få bekräftat att jag inte hade inbillat mig.
Detta var 1983. Det visade sig dessutom att hon bar på den primärt progressiva formen av MS, vilket innebär att hon successivt blir allt mer orörlig. Bitte och hennes man hade redan två döttrar, och hade tänkt nöja sig med det. Men så började äldsta flickan tjata om en lillebror och kanske var det just sjukdomsbeskedet som gjorde att de beslöt sig för att försöka göra henne till viljes. Knappt ett år fick de en son.

Tillbaka till jobbet
Än så länge kunde Bitte gå med hjälp av kryckor och när barnledigheten var slut var det en självklarhet för henne att återgå till jobbet som telefonist. Då hennes armar blev för svaga för att använda kryckor fick hon en permobil som hon lärde sig köra med joystick.
- Men jag bet mig fast på jobbet. De ordnade så att jag fick datautrustning hit hem, och kunde fortsätta jobba härifrån.

I mitten av 90-talet slutade också Bittes armar att fungera, och hon fick lära sig sköta permobilen med en sug- och blåsjoystick. Hon manövrerar den alltså genom att suga, blåsa och putta på en liten styrpinne. På så sätt kan hon dels ta sig fram och reglera sittställningen på permobilen, dels koppla sig till datorn och skriva på den. Detta gjorde att hon kunde fortsätta arbeta, om än på deltid, fram till 2007 då hon blev uppsagd, med motiveringen att det inte fanns några arbetsuppgifter till henne längre.

Målar tavlor
Med permobilen och en make som jobbar så nära att han kan komma hem och servera lunch klarar sig Bitte till stor del på egen hand. Hemtjänsten hjälper henne med morgonbestyren under vardagarna, men personlig assistent har hon bara en gång i veckan. Då målar hon tavlor. Med munnen, förstås. Också då handlar det om att utmana sig själv.
- När jag gjorde första tavlan var målet att det skulle gå att se vad det föreställde. Så då målade jag ett berg och en sjö. Nästa steg var att prova om jag kunde göra raka streck. Då målade jag hus. Sen blev det skuggor, speglingar och så vidare. Det senaste är ansikten.
För tre år sedan ställde hon ut sina tavlor i en affär i Sundsvall. Man blir inte förvånad när man hör vad hon kallade den: Att tänja på gränserna.

Text: Ingela Hofsten  Foto: Helene Svensson

Fotnot: Hur löd svaret på frågan i början, då? Jo, landet heter Övre Volta och ligger i Västafrika.

Denna text har, i en längre version, tidigare varit publicerad i Hemmets Veckotidning.