Bob Dylan, jag och min MS
Vi är människor, vi är med om smärta och vi har vassa tankar. På olika sätt och i olika grad. Men det hör till människolivet, det lär vi oss att acceptera och att leva med. Somliga fullkomligt. Andra bara lite. Så är det ju att vara människa. När en kronisk sjukdom stormar in, så blir acceptansen påtvingad och intensiv. Vass och envis. Kall och skoningslös. Vad är det med det här kroniska som känns mer som en evighet än ett liv, och som jag inte kan bära i mina armar?
Det har gått fyra år sedan den första dagen. Sedan nerverna gav upp, sedan blodkropparna hittade en livslång kamp att föra. Jag har gått igenom tusen faser, eller är det bara en enda lång? Jag vet inte, det är inte klart för mig. Det fanns ett före och ett efter, det vet jag. Det fanns tid för hysteri, för tårar, för kamp, för frågor. Det fanns tid för kärlek. Och det fanns tid för lämna mig inte nu.
Jag sa till mig själv då, att om några år, då skulle allt vara klarare, då skulle jag känna distans och inte vara så där ledsen längre. Som jag var den sommaren. Så hutlöst tilltufsad inuti att det inte gick att reda ut. Ge dig tid, sa jag, och några år, det måste ju kännas annorlunda efter det? Avec le temps. Och visst gjorde tiden sitt. Jag ramlade ut ur den där depressionen, jag slogs vilt mot chocken, jag kramade min collie Edith när skoven blev för många. Jag köpte böcker och samlade information. Jag hade två exemplar av varje informationsfolder. Jag lärde mig det mesta. Mitt huvud fick stå ut med det allt. Min familj likaså. Med tiden tänkte jag, visst blir det bättre?
Annorlunda blev det. Bättre, inte ännu. Jag har insett att fyra år inte leder till acceptans, bara till annorlunda. Jag kan skratta nu. Jag kan prata om det. Jag kan se modig ut i spegeln ibland. Men innerst inne är jag livrädd. Jag är livrädd för vad livet kan göra med människor. En sjukdom kom och gav mig en sådan kraftig smäll att när jag reste mig, visste jag att jag för alltid skulle vara rädd. Jag är livrädd för andra sjukdomar. Det finns ju alldeles för många. Så fort jag mår dåligt slår jag upp och söker diagnoser. Inte hypokondri, men en medvetenhet om hur livet är och hur ömtålig kroppen är. Rädslan för att någon som inte får bli sjuk blir det, den är enorm sedan det här kom in i mitt liv. Snälla du, bli inte sjuk, aldrig någonsin för jag älskar dig till månen och tillbaka. Räcker ingenstans.
Jag har en distraktion i min oro. Han heter Bob Dylan. När tanken blir våldsam och jag inte kan hålla den stilla, då försöker jag inte ens. Då säger jag att jaha, då får jag ignorera istället. Och så sätter jag på musiken, tittar på bilderna och lyssnar på intervjuerna. Och all min tankekraft dras till en enda person och jag kan inte oroa mig mer. Jag behöver hopp och det får jag när jag ser Bob Dylan. När jag hör honom sjunga. Jag har inte tid för sjukdom då, när Like a rolling stone river i mina lungor. Blowing in the wind. Slutar ställa mig själv så många frågor, när Dylan berättar var svaren finns.
Distraherar mig. Precis som människor gör. För att vi är människor. Vi jobbar, vi skrattar, vi gråter, vi shoppar, vi festar, vi läser, vi springer, vi stressar, vi distraherar oss…Alla har vi något eller någon som stänger ute surret. I mitt liv av oro är det klart. Det är Bob.