MS eller ej?
Eftersom det efter min synnervsinflammation finns misstanke om MS, går jag iväg till en läkare och förklarar vad som har hänt. Hon lyssnar och ger mig remiss till en magnetkameraundersökning av hjärnan. Jag informerar mig om vad som ska ske, jag ska visst in i en trång tunnel och ligga helt stilla. Ifall jag har klaustrofobi eller väger mer än 100 kg ska jag meddela det. Nej och nej. Oro.
Jag åker till sjukhuset på egen hand. I receptionen undrar de om jag verkligen har bokat tid till undersökningen. Jag har ju både skickat brev och ringt och bekräftat. Alltid samma kamp för att bli förstådd. Och så ligger ju stressen där och förvärrar allt. I väntrummet sitter bara par, det är en sådan undersökning man ber mannen eller frun att följa med på. Det är obehagligt, och resultatet kan vara obehagligt. Jag minns känslan när jag sitter där. Jag uppfattar att de andra stirrar på mig. Att de undrar vad jag gör där. Förmodligen är de lika nervösa som jag. Jag tänker på någon historia om en man som de fick dra ut igen på direkten. Han hade visst klaustrofobi. Jag har fobi kort och gott.
Väl inne i tunneln, som faktiskt är skrämmande för att det är första gången, tänker jag ”klarar jag inte det här så klarar jag ingenting”. Då verkar det hela inte så farligt. Maskinen för ett fruktansvärt oljud, det hamrar, bankar, borrar och smäller. Jag har öronproppar och tyg för öronen, huvudet är fastspänt och jag har något slags galler för ansiktet. Jag försöker tänka på annat, men det är omöjligt, det smäller för mycket. Jag får inte röra mig, så jag koncentrerar mig på att ligga helt stilla. Jag vågar inte titta och det är väl lika så bra, så trångt som det är där inne. Ser de mig? De ska ju titta på mig där inne, så då kan de väl också hjälpa mig ut? Jag har en liten grej i handen som jag ska trycka på om jag får panik. Jag trycker aldrig, men jag håller den så hårt. Jag blir utdragen en gång för att få en spruta med kontrastvätska i armvecket. Jag tittar inte då heller. Som tur är har jag inte sprutskräck. Sen åker jag in i ugnen igen. Jag ligger där inne i sammanlagt 40 minuter, det är inte särskilt långt så det känns bra, jag får komma ut, det är över. Ut med öronproppar, öppna ögonen igen. Fri.
Efter undersökningen kommer en läkare ut, det är han som ska ge mig domen. Jag är inte ens nervös. Bara matt. Det första läkaren säger är:
”Vad gör du här, du som är så ung?”
Vet han ens min ålder? Sedan frågar läkaren om min synnervsinflammation.
”Är det verkligen en riktig ögonläkare som ställt den diagnosen?”
Jag känner mig fördummad. Är jag den inbillade sjuka i hans ögon? Tror han att jag har hittat på allt?
”Undersökningen är helt normal”, säger han till slut.
Jag känner mig lättad, men inte till 100 procent. Varför vet jag egentligen inte. Jag har inte MS, jag är frisk, men vad har jag då? Jag glömmer aldrig någonsin hur läkaren tittade på mig och undrade vad jag gjorde där, så ung. Jag hade ju en anledning trots allt.
När man svävar i ovisshet och oron tar tag i en, då ska man bara låta den skölja över en. Ta emot den, låta den fara sin väg, låta den komma tillbaka. För det går över, det gör det. Det kommer svar, i någon form, någon gång. Det är skönt att få veta, även om det är hårt. Ta emot oron, låt den fara, den är naturlig innan diagnos, och efteråt. Med tiden...det går över.