Biverkningar – behandlingens baksida

I likhet med alla andra läkemedel, kan bromsmediciner mot skovvis förlöpande MS ge upphov till biverkningar. I en nypublicerad artikel (Moses Jr H, Brandes DW. Managing adverse effects of disease-modifying agents used for treatment of multiple sclerosis. Curr Med Res Opinion 2008; 24:2679-2690) har författarna gjort en sammanställning av biverkningar vid MS-behandling baserad på kliniska studier och artiklar som publicerats mellan 1985 och 2007.

Det idealiska läkemedlet är ett medel som är effektivt mot den sjukdom som man vill behandla utan att ge några negativa effekter. Sådana läkemedel är tyvärr ovanliga. De flesta läkemedel har någon eller några effekter utöver dem som man önskar uppnå och sådana effekter brukar kallas biverkningar. För de flesta läkemedel är allvarliga biverkningar sällsynta.

Man brukar tala om tre typer av biverkningar: de som beror på läkemedlets verkan (exempelvis kan man bli trött av ett lugnande medel), på oönskade effekter (exempelvis kan man få diarré av penicillin) samt olika typer av allergiska reaktioner eller överkänslighetsreaktioner. Både biverkningar som beror på läkemedlets verkan och de som är oönskade är oftast lindriga och övergående, även om de kan vara nog så besvärande i början av behandlingen. Många biverkningar kan dock lindras eller hanteras på olika sätt. Det kan man oftast få hjälp med av sin läkare eller sjuksköterska.

Biverkningar vid MS-behandling
Biverkningar spelar en stor roll för om man som patient vill fortsätta med sin behandling. Ibland använder man begreppet ”adherence” vilket innefattar både att patienten tar sin medicin i rätt dos vid rätt tidpunkt och att patienten fortsätter med sin behandling över tid. Bristande adherence är ett vanligt problem vid behandling av de flesta kroniska sjukdomar inklusive MS.

Att behandlingen avbryts förekommer ofta bland patienter som har orealistiska förväntningar på sin behandling. Idag finns ingen behandling som kan bota MS, utan målet med all MS-behandling är att minska antalet skov, bromsa sjukdomsutvecklingen och hämma inflammationerna i CNS. De positiva effekterna av bromsmedicinerna märks sällan förrän efter åtskilliga månaders behandling, medan biverkningarna av dessa läkemedel kan vara som mest påtagliga under den första behandlingstiden.

Den vanligaste biverkningen vid interferonbehandling är influensaliknande besvär. Vid behandling med bromsmedicin som tas subkutant (injektion under huden) är det även vanligt med reaktioner på injektionsstället – dessa kan innefatta allt från hudrodnad till förlust av hudvävnad (lipoatrofi) eller lokal vävnadsdöd (nekros).

Artikelförfattarna konstaterar att genom en bättre utbildning kring biverkningar och hur man kan hantera dessa, kan sjukvården öka chanserna att patienter håller fast vid den MS-behandling som rekommenderats.