Vinden vänder

Sex månader har gått. Det är ett halvår sedan jag var mycket sämre och fick inleda min nya behandling. Tiden hara rasat på sedan januari, jag tänker att aldrig har det blivit september så fort. Jag minns den sjunde dagen på året. För jag har anteckningar i ett block i min väska. Anteckningar som säger att jag sitter i en stol på sjukhuset. Att jag får kortisondropp. Att det är varmt och alldeles tyst i rummet. Vi är tre där. Att jag är helt upp och ned inombords av denna början på det nya året. Att jag inte vet. Idag vet jag mer. Jag vet att det vänder.

Allt går fort och man hinner inte tänka. Tre skov på raken under de första månaderna på året. Jag undrade om det skulle bli fler. Jag ställde frågor som ingen kunde svara på. Jag tänkte att nu är det kört, nu är det allvar! Jag tar ju min medicin, vad ska jag göra mer för att inte få så många skov? Det kändes som att jag fastnat.

Sedan dess har jag varit på sjukhuset med  jämna mellanrum för att få min behandling. Varje gång har jag suttit i samma rum som patienter som inte kan gå. Ingen kan gå. Ingen av dem. Det har gjort mig ont att se och höra deras berättelser. Jag har gått därifrån varje gång ännu mer förbannad på den här sjukdomen. Jag har varit utan kraft och utan makt. Jag har varit åskådare i den här sjuka matchen. Aldrig har jag varit så nära sjukdomen, sett så många andra patienter och lyssnat på deras förtvivlan.

Jag har varit fångad i tankar kring MS. När ska vi finna en bot? När ska dessa patienter få gå igen? När ska unga människor slutas slås ned av en diagnos, när de är på väg ut i livet med drömmar om karriär och familj? Vi är så många  som slåss mot den här sjukdomen ständigt.

Under denna tid av tankar så vände vinden. Den vände långsamt eller snabbt, jag vet inte. Jag var för upptagen med oro. Men den vände. Jag mår mycket bättre. Jag får inga allvarliga skov. Jag kan gå fort. Jag är inte lika trött.  Må det aldrig bli sämre igen. Men vi känner ju vår nyckfulla vän. Hon besöker oss när hon vill. Ge oss något som håller henne borta ett helt liv.

Så här står jag. En tid har gått och jag mår bättre. Kommer det att förbli så här bra? Kan jag hoppas på något nu? Kan jag sova lugnt om natten, utan att ständigt oroa mig för ett nytt skov? När det vänder får jag en konstig känsla. Den pirrande känslan av hopp och rädsla.  Och vad ska jag göra av de friska dagarna? Jag kan ju inte sitta och vänta i oro på ett nytt skov! Jag måste springa ut och leva livet, springa så fort att sjukdomen aldrig kommer ifatt mig!

Det är underligt när det vänder. Det är alldeles underbart. Ta vara på var dag. Gör något du tycker om var dag. Man vet ju aldrig vad som ska ske imorgon. Idag är det enda vi har. Så ta vara på den dagen, den friska.