En dans för livet

– Tikiti, tikiti tam, tikiti tam. Klappa på tam och ta plats ute på golvet, instruerar dansläraren Eva Milich under privatlektionen i den lekfulla flamencodansen Bulerías.

 Den komplicerade tolvtaktsrytmen kräver full koncentration och inlevelse. Efteråt är Ingegerd trött och svettig, men upprymd.

– Om du avsätter tid till det du älskar att göra kommer kraften och glädjen tillbaka. Jag kan må riktigt dåligt när jag kommer hit, men efter en stund med flamencon är jag här och nu. Och livet känns bra igen.

Som ung dansade Ingegerd jazzdans. Under en dansresa till Spanien på 70-talet kom hon i kontakt med flamencon för första gången.

– Den snabba rytmen talade till mig direkt. Man kan nog säga att jag blev förälskad i flamencon, och inte bara i dansen utan även i musiken, klädstilen och känslorna som förmedlades.

Men det skulle dröja nästan 30 år, innan hon själv började dansa flamenco. Vid 45 års ålder fick hon diagnosen MS. Hon led av bland annat dubbelseende, känselbortfall i höger kroppshalva, balanssvårigheter, hyperhörsel och kraftig trötthet. Tillvaron försvårades ytterligare av skilsmässa och föräldrarnas bortgång.

– När jag fyllt 50 år insåg jag att jag måste börja göra de saker som jag längtade efter och behövde. Jag ville börja dansa flamenco! I början kämpade jag mot yrsel och rädsla för att falla. Men steg för steg vann lusten, jag blev starkare i kroppen och tränade sakta upp känseln i höger sida.

Fram till dess hade hon fört en hård kamp mot sin sjukdom.

– Jag bestämde mig för att sluta fred med den ovälkomna besökaren och inte vara förbannad på något som alltid kommer att finnas kvar. Jag blev snällare mot mig själv och började satsa på saker som fick mig att må bättre.

I sitt arbete som specialpedagog för elever med neuropsykiatriska funktionshinder som autism och adhd, har Ingegerd lärt sig om hjärnans funktioner och hur hjärnan kan tränas upp med hjälp av olika sinnen. De kunskaperna kan hon även använda för att lindra sina egna sjukdomsbesvär, till exempel hjärntröttheten, fatigue, som hon upplever som det värsta symtomet.

– När jag är så trött så att det bara susar i huvudet, går jag oftast bara och lägger mig en kort stund och därefter tar jag exempelvis en promenad eller dansar. Genom att växla till en helt annan aktivitet än vad jag vanligtvis gör på dagarna, får hjärnan vila. Flamencostampet aktiverar också nya nervbanor i hjärnan. Det är som att rytmen väcker hjärnan och får mig mer vaken och koncentrerad.

Hon vill gärna inspirera andra med MS att våga göra saker som de längtar efter.

– Jag tror att man oftast klarar mer än vad man trodde var möjligt. Samtidigt är det viktigt att poängtera att dansen inte är någon mirakelmedicin för MS. Livet går upp och ner. För mig har flamencon varit extra viktig under jobbiga perioder när jag behövt mer ork.

 
Snart fylls danslokalen på med fler flamencodansare. Ingegerd ska även gå en fördjupningskurs i improvisationsteknik den här kvällen.

– Det härliga med flamencon är att alla duger som de är och vi peppar varandra när vi dansar. Man behöver inte hålla tillbaka något, alla känslor får finnas med, från ensamhet och förtvivlan till sprudlande glädje.

Med stolt hållning ger sig Ingegerd in i dansen igen. Hon korsar ett ben bakom det andra, lyfter graciöst armarna över huvudet och stampar därefter taktfast med klacken. Olé!
                                                                                                                     

Text: Kristina Karlberg 

Om Ingegerd

Bor: I radhus i västra Göteborg.

Yrke: Speciallärare. Sjukpensionär på halvtid på grund av MS.

Familj: Maken Bo och två vuxna barn.

Intressen: Dansa, lyssna på musik, fotografera, skriva och arbeta i trädgården.

Biogen-03530 oktober 2022
Senast uppdaterad: 2022-10-19