Hon har lockig page, blåa osminkade ögon och starka, solbrända armar. Men det mest anslående med Annika Zetterlund är hennes energi, envishet och positiva livssyn. Något hon hade glädje av när hon körde sitt livs första maraton i rullstol.
Svetten rinner längs ryggen, människor skriker ” Respect!”, ”Good job!”, skavsår i handen, kroppen värker, men Annika tänker ”Nu är det bara sju kilometer kvar, en vanlig träningsrunda hemma”. När hon efter fyra och en halv timmar passerar mållinjen i sin rullstol är allt hon vill att fortsätta köra och köra.
–Det var en så härlig känsla, jag hade så mycket kraft!
Ändå gick tävlingsrullstolen hon tränat i sönder strax före loppet. Skulle hon bryta? Inte en chans. Det fick bli vardagsrullstolen, bara med lite större hjul.
Att Annika Zetterlund i Sundbyberg är en person med en energi och envishet utöver det vanliga blir man snabbt varse.
–Jag sa redan för många år sedan att om jag hamnar i rullstol en dag så ska jag bli en jävel på att köra den.
Det kan man nog lätt säga att hennes utmaning med Berlin maraton är bevis på. Men Annikas energi och oräddhet inför nya erfarenheter och upplevelser slutar inte där.
–Jag tycker det är fantastiskt att leva och då vill jag göra det så mycket som möjligt, säger Annika Zetterlund. Händer det någonting då är jag gärna med.
Annika har alltid fyllt sin tillvaro med ovanligt mycket liv. När hon var yngre var det simhoppning på elitnivå, innebandy, fotboll, basket, hästar, vänner och fiolträning.
–Jag tränade både fiol och simhoppning flera gånger i veckan. Jag förstår faktiskt inte hur jag hann, säger Annika. Men jag är fortfarande sån.
Annika växte upp på Brommaplan och Abrahamsberg. Pappan var konditor och Annika och hennes storasyster tillbringade många timmar i bageriet.
–Jag älskade deg som barn, säger hon och skrattar till. Det gör jag faktiskt fortfarande. Jag skulle kunna leva på kaffebröd.
Pappan var inte bara en ovanligt duktig konditor, han var också konstnärlig, skicklig på smaker och mat, stickade och virkade.
–Han var också otroligt envis, kanske har jag min envishet efter honom, funderar Annika.
När Annika var 17 träffade hon sin blivande make. De fick så småningom tre barn, men skilde sig när yngsta dottern var ett år.
–Jag undrade hur man kan överleva något sådant, men det gjorde jag.
Annika tog själv ansvaret för barnen, de växte upp hos henne.
–Min yngsta dotter är 25 år nu och ska precis flytta hemifrån.
Man förstår att de står varandra nära och i augusti ska hon bli farmor, något hon ser fram emot.
Trots att Annika haft MS i över trettio år så känner hon sig nästan alltid pigg.
– Jag vet inte om jag inte låter mig vara trött eller om jag aldrig är det.
Hon älskar att umgås med familj och vänner, träffa nya människor, resa, träna, spela fiol i Hässelby spelmansgille och gå på Djurgårdens matcher. Hon brinner för sitt arbete och hon är politiskt aktiv i Sundbybergs kommun.
Den senaste veckan har hon sovit i sju olika sängar.
–En del kanske skulle bli trötta av det, men för mig är det ingenting.
Vad är det då som ger så mycket energi?
–Det är mötet med alla människor.
Annikas yrkestitel är egentligen informatör på ett assistansföretag men det ligger närmare till hands att kalla henne professionell nätverkare och minglare.
–Jag har en förmåga att möta människor här och nu. Konsten att mingla är något jag är bra på, det vet jag.
Annika får göra det hon är bäst på och det är att knyta kontakter. Särskilt nöjd är hon när hon lyckas få någon som tidigare levt ett begränsat liv att söka hjälp och få en rikare tillvaro.
Hon reser också runt i världen och testar rehabanläggningar. Eftersom hon älskar att resa så föreläser hon om att resa med rulle (rullstol).
–En viktig sak är att ha tid, menar Annika. Det behöver inte alltid bli som man tänkt sig. Det gäller att ha ett öppet sinne.
Annika är inte bara energisk och envis, hon har också en grundläggande positiv syn både på livet och sig själv.
–En del frågar om jag inte blev deprimerad när jag insåg att jag hade MS. Men varför skulle jag bli det?
Hon ser sig som en positiv realist, en som inte blundar för hur verkligheten ser ut, men som väljer att ha ett positivt perspektiv på saker och ting.
–Jag är privilegierad som har en bra MS och tre friska, fantastiska barn. Jag har dessutom ett otroligt bra jobb så varför ska jag inte tänka positivt?
Att hon har många styrkor är hon medveten om, men har hon då inga svagheter?
–Jo, det är klart, säger hon och blir tyst.
Funderar, länge.
–Det är nog faktiskt så att mina ”dåliga sidor” kan jag vända och använda. Jag glömmer alltid bort det tråkiga och minns bara det som är bra.
Med en sådan inställning till livet är allt möjligt och Annika har förstås många drömmar kvar.
–Köra ett maraton till för att se om jag kan köra fortare och bli riktigt trött. Och någon gång i livet vill jag jobba med fotboll, det lär ju inte bli proffs med tanke på mina ben, men i någon roll och då gärna i Djurgården eller Svenska fotbollförbundet.
Text och bild: Anna Rehnberg
När Caj Selvin var 27 år drabbades han av en halvsides förlamning. Han sökte vård och läkaren menade att han fått ett virus på balansnerven.
37 år med MS, ständig värk från en tidigare ryggskada och migrän. För Lena Fryxell har envisheten varit en stor hjälp.
Han väntade åtta år med att berätta öppet om sin sjukdom.
Mitt i ett aktivt liv med framgångsrika affärer, resor, segling, löpning och squash slog diagnosen ned som en bomb.
Lisa 41 år berättar om vägen från singellivet till familjelivet. Om resan från att först inte vilja ha barn, till att längta efter barn men att då inte kunna bli gravid.
Tolv år med MS hindrar inte Martina Olofsson från att hela tiden testa nya saker.
Lisa är 40 år och bor i Bromma utanför Stockholm. Hon jobbar som HR-assistent om dagarna och hennes stora fritidsintresse är att sjunga i en pop- och schlagerkör där hon är sopran.
Jenny Silfverberg är 40 år, bor i Enhörna och har tre barn. Hon har tidigare arbetat på ett läkemedelsbolag men har nu bytt...
En gård, ett äktenskap, tre barn och så ja, en MS-diagnos.
Genom priset ”Årets arbetsgivare” lyfter MS-fonden varje år fram arbetsgivare som arbetar föredömligt med anställda som har MS.
En leverantör sa en gång, Rikard, jag tänker inte på att du är sjuk trots att du sitter i rullstol. Det är den finaste komplimangen jag någonsin fått."
Vad ska man tänka på när man söker jobb och har MS? Ska man berätta för chefen på intervjun eller inte?
Malins ögon lyser av energi och livslust, men den historia hon berättar om hur MS har påverkat henne och hennes liv, säger något helt annat.
Under en fjälledarutbildning på väg mot Sylarna i vinande snöstorm sinade orken och styrseln i ben och armar.
”Nämen Malin, jaha, så du ska ta dig upp på Kilimanjaro? Det kan väl inte vara bra? Hur ska det gå med din MS?”
Från frisk till MS-diagnos och rollator på något år, men så vände det igen och idag springer Bo König en mil ett par gånger i veckan.
Det här är historien om hur Helena hittade sin passion när hon var som allra sjukast i sin MS.
Rikard Furusten är VD för en hälsokostkedja men själv har han MS. Ändå är Rikard Furusten glad och positiv för det mesta.
Med stolthet i blicken, klackstamp och rytmiska handklapp rör sig Ingegerd Moberg över dansgolvet.
Hans Sjöberg teaterregissör, manusförfattare och konstnärlig ledare för Teater Kattma.
Coachen och personliga tränaren, Jenny Ström berättar hur hon var jätteduktig på att hjälpa andra men kass på att hjälpa sig själv när hon behövde det som mest.
- Det är inte synd om mig för att jag sitter i rullstol, för om jag inte hade haft rullen till hjälp, då hade jag fått släpa mig fram och nöta hål i jeansen.
När Sofia Norgren fick diagnosen multipel skleros, MS drabbades hon av en bottenlös sorg.
Det finns verkligen inget positivt med MS. Men om man måste se det från den positiva sidan, så gav den mig viljan att bli stark som en björn. Den viljan hade inte kommit utan sjukdomen.
Mathias Ringblom berättar om sin MS-resa och om allt han inte hade gjort om han vetat att han hade MS.