Livet med MS gav Helena en ny passion

Den dummaste idéen

Helena tyckte att det var den dummaste idén hon hade hört på länge – hur skulle hon kunna cykla när hon knappt kunde gå? Ändå lånade hon en cykel och tog sig ett varv på byn i skånska Veberöd.

- Jag var mest förbannad och hoppades jag skulle krocka med något så att hon fick se vilken dålig idé det här var, säger Helena och beskriver hur hon körde runt i en lånad ful hjälm med lapp för ögat (på grund av en synnervsinflammation) och var arg. 
Trots att den där första cykelturen inte var så rolig, upptäckte Helena ändå hur mycket lättare det var att cykla än att gå.  Snart byttes barnvagnen ut mot barnsadel och Helena började cykla till och från dagis när hon skulle lämna och hämta sin lille son, något som sonen tyckte var jätte kul.

Ett nytt liv

När Helena en tid senare hittade en lapp i brevlådan om ett motionslopp för cyklister där hon bor, hände något i Helena. En motor började surra – en drivkraft vaknade till liv. En drivkraft som skulle leda fram till topplaceringar i olika tävlingslopp som elitmotionär. Helena och maken åkte och köpte en cykel och så började hon träna. Det tog någon månad innan hon klarade att cykla en mil.
Dagen för loppet var det vindstilla, 22 grader och fåglarna kvittrade. Helena cyklade på och det gick snabbt. Känslan när hon gick i mål efter att ha cyklat 35 kilometer och fick medaljen runt halsen, gav mersmak.
Helena var 37 år och i den här vevan började hon också jobba deltid. Det kändes som om hon fått ett nytt liv.

Nyupptäckt talang

Helena gick med i ett cykelforum och träffade andra cyklister som bodde i närheten som hon började träna med. Hon köpte en ny tävlingscykel, handskar och cykelbyxor.
Med en riktigt bra syreupptagningsförmåga var hon som skapt för cykling, något hon inte upplevt när hon var yngre och var aktiv inom ridsport.

- Jag som var helt talanglös i ridning och som alltid kom sist i alla tävlingar, hade alltså talang för cykling!

Idag, 6 år senare

Nu har det gått 6 år sedan Helena tog den där första cykelrundan. Hon berättar att cyklingen är det första hon tänker på när hon vaknar på morgonen och det sista hon tänker på innan hon somnar på kvällen. Samtidigt finns det ett naturligt motstånd även hos henne.

- Det är lätt att bli bekväm. Jag är egentligen väldigt lat och absolut ingen hurtbulle, men har hittat någon typ av drivkraft.

Drivkraften

Man kan inte låta bli att undra var den kommer den ifrån, den där drivkraften som Helena pratar om? Varifrån får den sitt bränsle?
Svaret är enkelt. Helenas son, Alvin. För Helena är viljan att kunna vara en mamma som orkar, en väldigt stark drivkraft.

Det fanns en tid då hon, under de 5 timmarna Alvin var på dagis, satt hemma och grät och våndades över hur hon skulle orka ta hand om honom hela eftermiddagen tills hennes man kom hem från jobbet. Väl hemma med Alvin genomled hon timmarna i sandlådan eller på golvet vid legolådan och kände sig som en dålig mamma. Hon ville bara vara som de andra mammorna som kunde leka med sina barn i parken. Men drivkraften kommer också från kärleken till cyklingen.

- Jag älskar min idrott! Jag vet, det låter helt befängt. Jag har aldrig tidigare förstått hur folk kan träna 8 timmar om dagen för att hoppa över en ribba. Jag har tänkt att de måste vara lite rubbade. Men nu förstår jag.

Det finns något för alla

- Jag är nästan avundsjuk på mig själv för att jag har hittat DET.

Helena tror att det finns ett DET för alla. Att alla har något inom sig som de brinner för. Det kan vara scrapbooking, yoga, matlagning eller något annat.
Från att ha skytt motion och idrott och mest hängt i stallet till att bli elitmotionär är helt klart en resa. Det har varit en tuff resa som tagit sin tid.

- Jag brukar tänka att något som är svårt i början, kan bara bli bättre, säger Helena.

Själv förespråkar hon cykling som är skonsamt för kroppen. Hon tillägger att man inte behöver tävla och träna flera timmar om dagen. Har man problem med balansen kan man cykla på en stationär cykel eller köra spinning.

Motivationen

De flesta känner nog igen sig i känslan när man kommit hem från jobbet, lyckats få fram en ätlig middag på bordet och hur man sedan bara vill sjunka ner i TV-soffan. Har man MS är man många gånger ännu tröttare.
Helena beskriver hur hon har lärt sig att skilja på MS-trötthet (fatigue) och vanlig efter-jobbet-trötthet. Har hon inte MS-trötthet, drar hon iväg och tränar trots att hon är trött.
Träningen finns med i hennes tidschema och det är bara att göra. Hon vet hur bra hon mår när hon äntligen sitter där på cykeln.
På frågan om hur hon motiverar sig när hon är så trött att hon vill kräkas och mjölksyran bränner i benen, svarar Helena:

- Jag jämför allt med MS-skov. Hur jobbigt träningspasset än är och hur ont det än gör – så är det ingenting mot ett MS-skov. Jag brukar tänka att de där tuffa tävlingscyklisterna jag tränar tillsammans med, de skulle aldrig klara ett MS-skov.

Att inte bli sin sjukdom

Man får inte bli sin sjukdom, då är man illa ute. Helena beskriver hur hon själv var på väg ner ”i det farliga” som hon kallar det. Ner i ett träsk där man inte tycker att någon fattar, då allt är skit och man mest tycker synd om sig själv.
Även om MS inte är Helenas identitet, så finns sjukdomen trots allt i hennes liv och hon måste förhålla sig till den. För Helenas del handlar det om att planera noggrant, prioritera och att välja bort. Hon följer noga ett tidsschema där sömn, jobb, vila, tid med familjen och träning finns med. Vissa dagar är dåliga dagar. Då orkar hon bara med sitt halvtidsjobb och då får maken ta läxläsningen, det blir pizza till middag och vila i stället för träning.

Inte velat vara utan MS

Och visst påverkas Helena av sin MS och visst är hon rädd. Alltid. Som ett moln på hennes himmel finns de där, frågorna om hur allt kommer bli. Å andra sidan berättar Helena att om man har lite distans till saker och ting, kan man se det där med att leva med MS på ett annat sätt. Helena har en vän som är mycket svårt sjuk i obotlig cancer. Det har givit Helena mer perspektiv på livet. Att hon ”bara” har MS.

-  Jag kommer inte dö av MS, livet blir bara svårare. Och det kanske låter konstigt men jag hade inte velat vara utan MS. Om jag inte fått MS hade jag inte träffat alla de människor med MS som jag träffat på mottagningar och i dagvården och som blivit mina vänner för livet. Jag tror inte heller att jag hade börjat cykla om jag inte fått MS. Men det är ju klart, själva sjukdomen hade jag gärna kunnat vara utan.

Text: Louise Candert
Bild 1) Foto: Privat
Bild 2) Foto: IK Vinco

Biogen-03530 oktober 2022
Senast uppdaterad: 2022-10-19