Det här är historien om hur Helena hittade sin passion när hon var som allra sjukast i sin MS. Historien om hur hon började cykla, trots att hon egentligen var ganska lat och om hur hon hittade någon slags drivkraft.
Hennes budskap är enkelt – alla har något. Hon har cyklingen.
Här delar hon med sig av sina tips om hur hon orkar hålla i och fortsätta även då det känns svårt och när mjölksyran brinner i benen.
Helena Lindberg hade haft MS i 5 år och mådde skit när hennes vän Anna föreslog att hon skulle ta tag i sitt liv och börja cykla. Det var vid ett tillfälle då sjukdomen skenade och skoven avlöste varandra. Helena var helt under isen och orkade knappt ta hand om sin lille son. Läkarna var oroliga och en ny bromsmedicin hade precis satts in.
Helena tyckte att det var den dummaste idén hon hade hört på länge – hur skulle hon kunna cykla när hon knappt kunde gå? Ändå lånade hon en cykel och tog sig ett varv på byn i skånska Veberöd.
- Jag var mest förbannad och hoppades jag skulle krocka med något så att hon fick se vilken dålig idé det här var, säger Helena och beskriver hur hon körde runt i en lånad ful hjälm med lapp för ögat (på grund av en synnervsinflammation) och var arg.
Trots att den där första cykelturen inte var så rolig, upptäckte Helena ändå hur mycket lättare det var att cykla än att gå. Snart byttes barnvagnen ut mot barnsadel och Helena började cykla till och från dagis när hon skulle lämna och hämta sin lille son, något som sonen tyckte var jätte kul.
När Helena en tid senare hittade en lapp i brevlådan om ett motionslopp för cyklister där hon bor, hände något i Helena. En motor började surra – en drivkraft vaknade till liv. En drivkraft som skulle leda fram till topplaceringar i olika tävlingslopp som elitmotionär. Helena och maken åkte och köpte en cykel och så började hon träna. Det tog någon månad innan hon klarade att cykla en mil.
Dagen för loppet var det vindstilla, 22 grader och fåglarna kvittrade. Helena cyklade på och det gick snabbt. Känslan när hon gick i mål efter att ha cyklat 35 kilometer och fick medaljen runt halsen, gav mersmak.
Helena var 37 år och i den här vevan började hon också jobba deltid. Det kändes som om hon fått ett nytt liv.
Helena gick med i ett cykelforum och träffade andra cyklister som bodde i närheten som hon började träna med. Hon köpte en ny tävlingscykel, handskar och cykelbyxor.
Med en riktigt bra syreupptagningsförmåga var hon som skapt för cykling, något hon inte upplevt när hon var yngre och var aktiv inom ridsport.
- Jag som var helt talanglös i ridning och som alltid kom sist i alla tävlingar, hade alltså talang för cykling!
Nu har det gått 6 år sedan Helena tog den där första cykelrundan. Hon berättar att cyklingen är det första hon tänker på när hon vaknar på morgonen och det sista hon tänker på innan hon somnar på kvällen. Samtidigt finns det ett naturligt motstånd även hos henne.
- Det är lätt att bli bekväm. Jag är egentligen väldigt lat och absolut ingen hurtbulle, men har hittat någon typ av drivkraft.
Man kan inte låta bli att undra var den kommer den ifrån, den där drivkraften som Helena pratar om? Varifrån får den sitt bränsle?
Svaret är enkelt. Helenas son, Alvin. För Helena är viljan att kunna vara en mamma som orkar, en väldigt stark drivkraft.
Det fanns en tid då hon, under de 5 timmarna Alvin var på dagis, satt hemma och grät och våndades över hur hon skulle orka ta hand om honom hela eftermiddagen tills hennes man kom hem från jobbet. Väl hemma med Alvin genomled hon timmarna i sandlådan eller på golvet vid legolådan och kände sig som en dålig mamma. Hon ville bara vara som de andra mammorna som kunde leka med sina barn i parken. Men drivkraften kommer också från kärleken till cyklingen.
- Jag älskar min idrott! Jag vet, det låter helt befängt. Jag har aldrig tidigare förstått hur folk kan träna 8 timmar om dagen för att hoppa över en ribba. Jag har tänkt att de måste vara lite rubbade. Men nu förstår jag.
- Jag är nästan avundsjuk på mig själv för att jag har hittat DET.
Helena tror att det finns ett DET för alla. Att alla har något inom sig som de brinner för. Det kan vara scrapbooking, yoga, matlagning eller något annat.
Från att ha skytt motion och idrott och mest hängt i stallet till att bli elitmotionär är helt klart en resa. Det har varit en tuff resa som tagit sin tid.
- Jag brukar tänka att något som är svårt i början, kan bara bli bättre, säger Helena.
Själv förespråkar hon cykling som är skonsamt för kroppen. Hon tillägger att man inte behöver tävla och träna flera timmar om dagen. Har man problem med balansen kan man cykla på en stationär cykel eller köra spinning.
De flesta känner nog igen sig i känslan när man kommit hem från jobbet, lyckats få fram en ätlig middag på bordet och hur man sedan bara vill sjunka ner i TV-soffan. Har man MS är man många gånger ännu tröttare.
Helena beskriver hur hon har lärt sig att skilja på MS-trötthet (fatigue) och vanlig efter-jobbet-trötthet. Har hon inte MS-trötthet, drar hon iväg och tränar trots att hon är trött.
Träningen finns med i hennes tidschema och det är bara att göra. Hon vet hur bra hon mår när hon äntligen sitter där på cykeln.
På frågan om hur hon motiverar sig när hon är så trött att hon vill kräkas och mjölksyran bränner i benen, svarar Helena:
- Jag jämför allt med MS-skov. Hur jobbigt träningspasset än är och hur ont det än gör – så är det ingenting mot ett MS-skov. Jag brukar tänka att de där tuffa tävlingscyklisterna jag tränar tillsammans med, de skulle aldrig klara ett MS-skov.
Man får inte bli sin sjukdom, då är man illa ute. Helena beskriver hur hon själv var på väg ner ”i det farliga” som hon kallar det. Ner i ett träsk där man inte tycker att någon fattar, då allt är skit och man mest tycker synd om sig själv.
Även om MS inte är Helenas identitet, så finns sjukdomen trots allt i hennes liv och hon måste förhålla sig till den. För Helenas del handlar det om att planera noggrant, prioritera och att välja bort. Hon följer noga ett tidsschema där sömn, jobb, vila, tid med familjen och träning finns med. Vissa dagar är dåliga dagar. Då orkar hon bara med sitt halvtidsjobb och då får maken ta läxläsningen, det blir pizza till middag och vila i stället för träning.
Och visst påverkas Helena av sin MS och visst är hon rädd. Alltid. Som ett moln på hennes himmel finns de där, frågorna om hur allt kommer bli. Å andra sidan berättar Helena att om man har lite distans till saker och ting, kan man se det där med att leva med MS på ett annat sätt. Helena har en vän som är mycket svårt sjuk i obotlig cancer. Det har givit Helena mer perspektiv på livet. Att hon ”bara” har MS.
- Jag kommer inte dö av MS, livet blir bara svårare. Och det kanske låter konstigt men jag hade inte velat vara utan MS. Om jag inte fått MS hade jag inte träffat alla de människor med MS som jag träffat på mottagningar och i dagvården och som blivit mina vänner för livet. Jag tror inte heller att jag hade börjat cykla om jag inte fått MS. Men det är ju klart, själva sjukdomen hade jag gärna kunnat vara utan.
1) Ta ansvar för ditt liv, vad du äter och att du motionerar.
2) Läs på och var upplyst (att det är OK att vara trött, vad fatigue är och att sätta sig in i vilka typer av mediciner som finns och så vidare).
3) Försök att inte drunkna i avarter av Facebook-sidor och forum. Sålla vad du läser!
4) Försök att leva som vanligt.
5) Ha kontakt med en sjukgymnast och gör din sjukgymnastik.
6) Träna. Om du har tränat innan du fick MS, är det bra att försöka fortsätta med det i den mån det går. Det underlättar för sjukdomen om man har god fysik.
Om du inte har tränat förut, försök att hitta någon träningsform du gillar.
(Helena är 100 % säker på att hon är mycket bättre rustad för sina skov när hon är vältränad och stark.)
7) Se över din tidsbank – kanske behöver du skära ner på något du gjort tidigare för att orka med. Försök att hitta nya vägar för att orka.
Text: Louise Candert
Bild 1) Foto: Privat
Bild 2) Foto: IK Vinco
Biogen-03530 oktober 2022
Senast uppdaterad: 2022-10-19
När Caj Selvin var 27 år drabbades han av en halvsides förlamning. Han sökte vård och läkaren menade att han fått ett virus på balansnerven.
37 år med MS, ständig värk från en tidigare ryggskada och migrän. För Lena Fryxell har envisheten varit en stor hjälp.
Han väntade åtta år med att berätta öppet om sin sjukdom.
Mitt i ett aktivt liv med framgångsrika affärer, resor, segling, löpning och squash slog diagnosen ned som en bomb.
Lisa 41 år berättar om vägen från singellivet till familjelivet. Om resan från att först inte vilja ha barn, till att längta efter barn men att då inte kunna bli gravid.
Tolv år med MS hindrar inte Martina Olofsson från att hela tiden testa nya saker.
Lisa är 40 år och bor i Bromma utanför Stockholm. Hon jobbar som HR-assistent om dagarna och hennes stora fritidsintresse är att sjunga i en pop- och schlagerkör där hon är sopran.
Jenny Silfverberg är 40 år, bor i Enhörna och har tre barn. Hon har tidigare arbetat på ett läkemedelsbolag men har nu bytt...
En gård, ett äktenskap, tre barn och så ja, en MS-diagnos.
Genom priset ”Årets arbetsgivare” lyfter MS-fonden varje år fram arbetsgivare som arbetar föredömligt med anställda som har MS.
En leverantör sa en gång, Rikard, jag tänker inte på att du är sjuk trots att du sitter i rullstol. Det är den finaste komplimangen jag någonsin fått."
Vad ska man tänka på när man söker jobb och har MS? Ska man berätta för chefen på intervjun eller inte?
Malins ögon lyser av energi och livslust, men den historia hon berättar om hur MS har påverkat henne och hennes liv, säger något helt annat.
Under en fjälledarutbildning på väg mot Sylarna i vinande snöstorm sinade orken och styrseln i ben och armar.
”Nämen Malin, jaha, så du ska ta dig upp på Kilimanjaro? Det kan väl inte vara bra? Hur ska det gå med din MS?”
Från frisk till MS-diagnos och rollator på något år, men så vände det igen och idag springer Bo König en mil ett par gånger i veckan.
Rikard Furusten är VD för en hälsokostkedja men själv har han MS. Ändå är Rikard Furusten glad och positiv för det mesta.
Hon har lockig page, blåa osminkade ögon och starka, solbrända armar.
Med stolthet i blicken, klackstamp och rytmiska handklapp rör sig Ingegerd Moberg över dansgolvet.
Hans Sjöberg teaterregissör, manusförfattare och konstnärlig ledare för Teater Kattma.
Coachen och personliga tränaren, Jenny Ström berättar hur hon var jätteduktig på att hjälpa andra men kass på att hjälpa sig själv när hon behövde det som mest.
- Det är inte synd om mig för att jag sitter i rullstol, för om jag inte hade haft rullen till hjälp, då hade jag fått släpa mig fram och nöta hål i jeansen.
När Sofia Norgren fick diagnosen multipel skleros, MS drabbades hon av en bottenlös sorg.
Det finns verkligen inget positivt med MS. Men om man måste se det från den positiva sidan, så gav den mig viljan att bli stark som en björn. Den viljan hade inte kommit utan sjukdomen.
Mathias Ringblom berättar om sin MS-resa och om allt han inte hade gjort om han vetat att han hade MS.