Skovet på Sylarna som förändrade allt

Under en fjälledarutbildning på väg mot Sylarna i vinande snöstorm sinade orken och styrseln i ben och armar. Hon ramlade, fumlade och fick inte på sig vanten. Då hade hon fått många mil i de ostyriga, trötta benen, Camilla Larsson. När stormen tilltog fick expeditionen avbrytas. Camilla var inte bara slut, hon var helt utmattad. Att hon nästan tog sig till Sylarna med ett pågående MS-skov, det var inget hon visste något om då. Året var 1994 och Camilla var 23 år.

Det skulle ta till 1997 innan Camilla fick sin MS-diagnos. Då hade hon varit hos läkare flera gånger som talat om för henne att det inte var något fel på henne. Först när huvudvärken från helvetet kom och Camilla trodde att hon skulle dö och var beredd att be någon hugga av henne den onda halvan, blev hon äntligen tagen på allvar. Det var också då hon fick diagnosen multipel skleros.

Ville vara duktig

Att nästan ta sig till Sylarna med ett pågående skov, verkar näst intill omöjligt.

– Så här i efterhand är det sjukt att jag över huvud taget fixade det där, med 24 kilo på ryggen, säger hon idag. Man kan undra vad som drev henne till det.

– Tyvärr handlade det till stor del om att vara duktig. Prestationen är en av de saker som drivit mig framåt men som också varit en av mina största faror, för jag har drivit mig själv för hårt. Camilla berättar vidare att hon drivits av någon form av duktighetssyndrom ända sedan hon var liten. En osund drivkraft, som hon kallar det, som hon har med sig hemifrån i sökandet efter bekräftelse. Idag har Camilla tänkt om och hon mår också mycket bättre.

Ny insikt

Vad har då hänt i Camillas liv som gjort att hon tänker annorlunda nu? Att hon kommit till insikt?

– Genom att köra mig själv i botten och märka att det inte funkade, säger Camilla och skrattar lite torrt. Hon förklarar att det var en process som tog flera år. Hon hade problem med ångest, hade svårt att acceptera sjukdomen och ville inte vara till belastning för någon. Men så fick hon komma till Österåsens hälsohem i Sollefteå och gå stresskola och senare smärtskola. Där fick hon hjälp att ta tag i sitt duktighetssyndrom och att börja tänka annorlunda. 

– Nu kan jag se saker med andra ögon och fråga mig – vad är viktigt för mig? När jag tvingades sakta in, märkte jag hur trött jag var. Under så många år har jag drivit mig själv väldigt hårt. Att få se sina röntgenbilder gav också Camilla lite perspektiv på saker och ting.

– Min hjärna ser ut som ett lapptäcke. Om hjärnan ser ut så där, är det inte konstigt att signalerna inte går fram. Det gjorde det med ens legitimt att vara trött.

Saknade löpningen

Camilla slutade träna när hon fick MS. Hon gick visserligen promenader och började med yoga, men för en person som alltid tränat hårt blev det en omställning. Hon saknade löpningen. Flera gånger gav hon sig ut i spåret men det gick alltid likadant – åt pipan. Vändpunkten kom när en kompis sa till henne:
– Men Camilla, du kan ju lufsa.

Camilla letade upp en ödslig stig och började lufsa fram. Och det gick bra. Första gången lufsade hon 2 km och nästa gång 3 km. Efter en månad kunde hon jogga 5 km. Drömmen hon haft sedan länge om att springa Tjejmilen, blev med ens möjlig att förverkliga. En regnig dag i september var det äntligen dags att för första gången ställa sig på startlinjen till loppet som under många år kändes så avlägset.