”Sofia, det är hon som springer så snabbt”

För sju år sedan fick Sofia Norgren diagnosen MS. Hon ställde undan sina löparskor och försvann in i en bottenlös sorg. Idag är hon på en bra plats i livet. En ny plats. Vårt samtal handlar om vägen tillbaka – om att ändra sitt mindset, att hitta en ny identitet och om kärleken till löpning. 

Sofia och hennes man hade haft några kämpiga år. De hade flyttat och helrenoverat det nya huset i Ludvika. Det tredje och yngsta barnet var nu 1,5 år och skulle börja förskola. Det värsta var gjort, föräldraledigheten var slut och nu skulle Sofia börja jobba som lärare igen. Nu skulle allt återgå till det normala och äntligen blir lite lättare, ja lite bättre helt enkelt. Att det värsta inte hade hänt än, var en tanke som inte ens hade slagit Sofia.

Det var vår 2014. Barnen var sjuka och det var väldigt stressigt på jobbet. Sofia hade en fruktansvärd huvudvärk och befarade att hon också höll på att bli sjuk. Hon som kommit i gång med löpningen efter graviditeten och skulle springa ”Women’s Health Halvmaraton” i Stockholm, det vore ju typiskt om hon skulle bli sjuk nu. Men hon blev inte sjuk. Huvudvärken släppte inte heller för den delen. Sofia åkte till Stockholm och sprang loppet.

- Det gick bra, säger hon och skrattar lite. Jag gick i mål på en helt okej tid. Men när jag går i mål märker jag att jag inte ser på vänster öga, eller jag ser ju men jag ser suddigt. Jag tänkte att jag hade väl tagit ut mig. Jag var ju så glad att jag hade sprungit en halvmara.

Men det suddiga på ögat försvinner inte.

Ridå ner

På måndagen var Sofia tillbaka på jobbet i skolan igen. Men hon kunde fortfarande inte se på vänster öga och såg inte vad hon själv skrev på tavlan. Hon sökte vård på vårdcentralen där man direkt skickade henne till ”Ögon” på Falu lasarett. Det konstaterades att hon hade en inflammation på synnerven. Chockad åkte Sofia hem och googlade synnervsinflammation vilket ledde henne till sjukdomen multipel skleros, MS. Hon remitterades vidare till neurolog och fick göra en rad undersökningar.

Det hade hunnit bli högsommar innan Sofia fick sin diagnos. I juli 2014 fick Sofia Norgren veta att hon hade MS. Då var det ridå ner.

- Det var total chock, panik och förtvivlan. Det var liksom en bottenlös sorg. Att mitt i livet få en sjukdom som i alla fall jag hade väldigt mycket fördomar och förutfattade meningar kring.

Sofia kunde bara se mannen hon varit personlig assistent åt framför sig. En svårt MS-sjuk man i rullstol och helt beroende av hennes hjälp. Vad det så det skulle bli för henne också?

En kämpig tid med ångest och svåra ångestattacker följde. Sofia var nu heltidssjukskriven.  Hon berättar att hon kände att hennes liv var över och att hon lika gärna kunde dra en filt över sig. Det spelade liksom inte någon roll längre. Hon som aldrig hade rökt, inte var överviktig eller uppfyllde någon av de där riskfaktorerna. Hon kunde inte acceptera att livets lotteri givit henne en neurologisk sjukdom som inte gick att bota. Varför just hon som hade gjort allt rätt? Hon tyckte att allt var så fruktansvärt orättvist. Nu kunde allt bara bli sämre och någon löpning skulle det aldrig mer bli tal om, hon kunde lika gärna ställa undan löparskorna.

En viktig insikt

Ett år efter MS-diagnosen blev Sofia inbjuden till Falu Lasarett för att delta i en MS-skola. Där fick hon träffa en rad olika professioner som neurolog, sjukgymnast, KBT-terapeut, uroterapeut med flera. Hon förstod det inte då, men så här i efterhand har Sofia insett att där landade en insikt hos henne som skulle bli början till vändningen.

Personalen på MS-skolan fick Sofia att inse att det trots allt fanns saker som hon själv kunde påverka. Hon kunde visserligen inte påverka att hon hade fått MS, men att hon kunde påverka hur hon förhöll sig till MS. En av dem hon fick träffa var en KBT-terapeut som förklarade att man kopplar ihop tankarna med känslorna. Att hur man tänker påverkar hur man mår.

- Alltså jag matade mig själv med dom där negativa tankarna och det är ju klart att jag mådde jättedåligt. Så någonstans började jag bli lite vaksam på mina tankar och började ifrågasätta dom och fråga mig själv ”hur mår jag när jag tänker så här?”. Kan jag tänka på något annat sätt?

Sakta började bitarna så succesivt falla på plats. Sofia jobbade med sina tankar och sitt mindset och hon tog fram löparskorna ur garderoben och började så smått springa igen. Det var en process som tog tid och Sofia menar att hon behövde den här tiden nere på botten för att kunna vända upp igen. Hon hade inte kunnat göra det på något annat sätt.

Verktygen hon fick på MS-skolan använder hon hela tiden och än idag. För Sofia är noga med att påpeka att man aldrig blir färdig, utan att jobba med sitt mindset är en ständigt pågående process.

Sofias koncept

Idag har Sofia en väldigt tydlig bild av vad hon behöver för att må bra. Hon har sitt koncept klart för sig. Hur man kan göra för att påverka sitt välmående vid MS delar hon in i tre delar.

Behandling

- Jag har en fantastisk neurolog som jag haft ända sedan jag fick min diagnos. Jag har också känt att jag inte behöver vara expert på min MS, för det är han. Utan jag är expert på mig själv och på min kropp och vad jag kan göra. Jag litar fullt på honom vad det gäller medicinering och behandling och så.

Behandling och det medicinska är en av delarna. Sofia berättar att hon har haft många diskussioner med sin läkare om vad hon själv kan påverka och hur hon kan tillgodogöra sig sin träning. De har i alla fall enats om en sak, och det är att Sofia kan påverka sitt allmänna tillstånd genom sin träning, att hon mår bra och hur hon upplever sina symtom.

Träning

Att löpträna är en stor del av Sofias liv. Så när hon nu hade tagit sig tillbaka efter tredje graviditeten och kunde springa en halvmara, var bakslaget med MS-diagnosen enormt. Men efter MS-skolan tog sig Sofia i kragen och åkte ner till löparklubben i Ludvika. Hon hade inga höga ambitioner men ju mer hon sprang, desto roligare blev det och desto bättre gick det.

- Jag fick liksom en identitet också. Jag ville visa att jag kan springa fast jag har MS, det blev ju också på något sätt ett kvitto på att kroppen fungerade.

Så Sofia anmälde sig till Tjejmilen och på den vägen är det. I och med att Sofia kom i gång med träningen och kände att kroppen svarade och att hon blev starkare, så kände hon sig också friskare.

Mindset

Redan på MS-skolan hade Sofia insett att hon genom att påverka sina tankar kunde påverka sina känslor och hur hon upplevde saker.

Med hjälp av en KBT-terapeut har hon fått hjälp med att sortera ut vad hon kan påverka och vad hon inte kan påverka. Hon ser det som att hon har en skattkista. Det som är i kistan kan hon påverka och det som är utanför kan hon inte påverka. När det händer saker i hennes liv frågar hon sig ”är det i min skattkista – kan jag påverka det?”. Att det ösregnar idag eller att hon har fått MS, hamnar utanför. Det kan hon inte påverka. Men om hon väljer att gå ut och springa, det kan hon påverka. Det hamnar i skattkistan.

Sofia jobbar också med att träna hjärnan att vara positiv, att fånga upp positiva intryck och träna hjärna i att lägga märke till dem. Att det luktar gott om den våta asfalten när hon är ute och springer, hur gullig kollegan är som kom med en kopp kaffe är några exempel. Hon menar att det gäller att stanna upp och lägga märke till allt det där.

- Så jag försöker egentligen koppla ihop tanke och känsla med min skattkista och att jag tränar på att försöka se det som är bra. Det är inget som man blir klar med, utan det är någonting som man behöver öva på hela tiden, säger Sofia.

Vill inspirera andra med MS

Men även för Sofia finns dåliga dagar. Det är då framför allt ”MS-tröttheten”, även kallat fatigue, som Sofia lider av. Hon beskriver det som att vara i en dimma. Sådana där lite sämre dagar får barnen värma pizza i ugnen och Sofia vila på soffan. Då accepterar hon att hon är trött och att batteriet är slut och gör minsta möjliga. Hon lägger sig tidigt och sedan är det en ny dag med nya tag.

Sofia har lärt sig att förebygga fatigue genom att ha god planering, att prioritera och att inte boka in för mycket samt att vila både före och efter en aktivitet. Hon försöker också vara snäll mot sig själv och tillåta sig att vila och slå av på takten när tröttheten kommer. Men hon säger att den klart bästa medicinen är löpträningen, den är helt nödvändig för att hon ska må bra.

- När jag ser tillbaka sju år så tänker jag att livet absolut inte har blivit sämre. Jag har ju behövt anpassa saker och så, men jag har blivit mycket starkare mentalt, säger Sofia.

Hon tror inte heller att hon hade haft samma drivkraft att springa alla de där loppen och att prestera i dem, om hon inte fått MS.

Sofia hoppas kunna vara en inspiration för andra med MS och hoppas att de ska tänka att ”kan hon springa Marathon, så kan jag göra något”. Hon hoppas också att hon tillsammans med andra som har MS, ska kunna uppdatera samhällets syn på sjukdomen. Hon vill visa att man kan träna och vara fysiskt stark och fullt fungerande trots att man har MS. I början tyckte hon att folk nästan ryggade tillbaka när hon berättade att hon hade MS. Det blev ett led i hennes egen bearbetning att våga berätta, trots att hon var rädd att få en stämpel. Men någon stämpel upplever hon inte att hon har fått. Hennes elever verkar inte heller ha några tankar åt det hållet utan säger ”vi ser inte på dig som hon som har MS, utan vi ser att där är hon som springer så snabbt”.

Sofia Norgren ger tips till dig som vill börja träna, lite kloka tankar innan du sätter i gång och hur du hittar motivationen igen om/när du kommer av dig av någon anledning.

Träningstips med Sofia Norgren >>

Text: Louise Candert

Foto: Andy Astfalck

Biogen-03530 oktober 2022
Senast uppdaterad: 2022-10-19